Olle Nyman
Utställningen invigdes lördagen den 30 maj av konsthistoriker och författare Beate Sydhoff.
Utställningen var ett samarbete mellan Ljungbergmuseet och Kajsa och Olle Nymans kulturstiftelse och Sven Ljungberg ställde i september ut i Olle Nymans ateljé.
Olle Nyman (1909–1999)målare, skulptör och textilkonstnär. Professor i måleri vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1953–63. Utbildad vid Filip Månssons målarskola 1926–28 och
Konstakademien i Stockholm 1929–34 för Olle Hjortzberg
Offentliga verk i urval:
Veckans sju dagrar (1952), stucco lustro, Karolinska Universitetssjukhuset i Solna
Ridå, textil, Hjalmar Bergman-teatern i Örebro
Frihängande textil, Hotel Sheraton i Stockholm
Skaparens hand, Lilla Aska Griftegård i Linköping
och Postterminalen Tomteboda i Solna
Idealiserad park, keramik, Järnvägsparken vid Tegelbacken i Stockholm
Stenkvinna (1977), granitblock och betong, Kista Torg i Stockholm
Tamburmajoren (1990), relief, samt triptyk i textil,
Bostadsrättsföreningen Minken, Jarlaberg i Nacka
“Olle Nyman (1909-1999) var en av de viktiga svenska konstnärerna under 1900-talets andra hälft. I en trevlig retrospektiv utställning på Ljungbergmuseet kan man ta del av hans breda arbetsfält inom både måleri, textil och skulptur.
Låter inte namnet Nyman bekant? Lite av en doldis var han kanske, inte någon högljudd rebell som stod på barrikaderna och skrävlade. Men han arbetade mycket med offentliga utsmyckningar vid sidan av måleriet, så hans konst är idag verkligen synlig för många. Ett exempel är den charmigt grovhuggna Stenkvinnan, en liggande gestalt av granitblock och betong på Kista torg i Stockholm.
Den bild jag själv hade av Nyman vidgas betydligt på Ljungbergmuseet. Jag såg mest framför mig de välkända landskapsmålningarna där han drivit förenklingen till sin spets, precis till gränsen innan de avbildade föremålen övergår i tvådimensionell geometri. Mycket grönt, spikraka horisonter, räta lådor till hus och gröna bollar till trädkronor. Men här finns så mycket mer.
Precis som de flesta andra konstnärer började han sin bana med att först måla naturtroget gestaltande, vilket märks tydligt i de tidiga verken som visas här. De allra tidigaste från ungt 1930-tal; faktiskt femton år innan första egna separatutställningen.
Det är kul att se utvecklingen och spännvidden i ett långt konstnärskap koncentrerat så här till en representativ utställning. För representativt är det, det enda som möjligen saknas är ett exempel på de komiska metallskulpturer som han också gjorde sig känd för. Men här finns istället de fantastiska Commedia dell’arte-figurinerna av hopfogade porslins- och keramikskärvor. Grova, men ändå så träffsäkra personporträtt!
Man ser hur Nyman med tiden gått igenom olika faser, bytt stil och så småningom nått fram till det förenklande måleri som blev hans signum. I de tidigaste landskapsmålningarna finns influenser av Ivan Aguélis mjukhet (Francavilla al mare) och Karl Isakssons blåtoner (Tidig vår Övre gården). Raskt byts de mot futuristisk rörelseenergi i Spanskt lokomotiv, där man i den renodlade gråskalan nästan kan känna vibrationerna i marken från den tunga besten. Vidare därifrån till Fernand Léger-liknande modernism i den runda målningen Gavlar.
Bredden överraskar positivt, här finns också textilier i form av gobelänger och exempel på arbetsprocesserna med de större offentliga verken. I skisser och målningar visas förlagor till både bankutsmyckningar och altartavlor. Utrymmet för utställningen är i sanningens namn inte stort, men det känns som man fått med allt det väsentliga.
Jag blir stående framför målningen Övre gården, en i raden av bilder av hans hem i Saltsjö-Duvnäs. Den är mycket grön och mycket förenklad, precis som jag förutsåg. Men den är också ensam i sitt slag i utställningen, och den får mig att inse att Olle Nyman var mycket mångsidigare än så”. Skrev Thomas Lissing i Smålandsposten 9.6 2009.
