Amorina

Utställningen öppnades av Katarina Sjöberg(dotter till Alf Sjöberg).

Amorina, en utställning som också var ett stycke teaterhistoria, visade Ann Margret Dahlquist-Ljungbergs och Sven Ljungbergs scenografi till Alf Sjöbergs prisade, inte minst för scenografin, uppsättning av Carl Jonas Love Almqvists pjäs på Dramaten 1951. I pjäsen deltog många unga och nyutexaminerade skådespelare som så småningom kom att bli de framgångsrikaste i Sverige (bl a Anita Björk, Lars Ekborg, Jarl Kulle, Per Oscarson, Margareta Krook, Ingrid Thulin, Max von Sydow, Allan Edwall, Måns Westfelt mfl).  Scenografin var utförd som 32 svartvita linolelumsnitt som projicerades på väggen och skådespelarna var färginslaget. På utställningen projicerades samtliga bilder i stort format och fyra bilder trycktes i stort format på tyg.

Carl Jonas Love Almqvist var anställd i statens tjänst som kanslist och enl. den legendariske kritikern PG Peterson i Afton bladet var Almqvist: ”en kanslist med förlängd trotsålder – egentligen hörde han till de benådade författare som åtnjöt trotsåldern så länge de levde – och mellan kansliexpeditionerna skrev han en egenartad dramatisk roman, Amorina, den förryckta frökens levnadslopp och sällsynta bedrifter”.
Bakom mystik och skön romantik dolde sig ett helhjärtat angrepp på det bestående samhället. Almqvist började skriva Amorina när han var 26 år, men boken utkom i omarbetat skick först 17 år senare, 1839.
I juni 1951 satte Alf Sjöberg upp pjäsen på Dramatens Lilla scen och Ann Margret och Sven fick av Alf Sjöberg det fina uppdraget att göra scenografin. Rollistan var imponerande. Scenografin bestod av bilder som de först tecknade tillsammans direkt på en linoleumplatta och som Sven sedan skar ut och tryckte för hand på tunt sk japanpapper. Bilderna projicerades med skioptikonapparat och speglar på en duk som fond bakom skådespelarna. Skioptikonapparaten saknade kylfläkt och det blev väldigt varmt och ibland brann bilden upp och fick snabbt ersättas.
Pjäsen innehöll 70 roller och var väldigt tekniskt komplicerad att genomföra (som ett exempel på detta berättade Katarina Sjöberg att skådespelarna hade flera roller. Per Oscarsson var både skurk och polis och i en scen jagade han sig själv! Han sprang över en uppbyggd scen som skurk och tillbaka under scenen för att komma upp som polis…) och visades därför bara 14 ggr men blev en stor konstnärlig framgång för Alf Sjöberg och för Ann Margret och Sven. PG Peterson skrev i AB 2 juni 1951: ”..Scenerierna utspelas mot evigt skiftande fonder i skioptikon utsökt tecknade av Ann Margret Dahlquist Ljungberg och Sven Ljungberg. Kongenialt med Amorinas diktare är knappast ett omdöme i överkant, ty dessa bilder gav föreställningen hela dess karaktär.”
Ann Margret och Sven utförde arbetet i Dramatens hus, men till genrepet hade de åkt hem till Ljungby och för att hämta en 6 år gammal son, som till publikens förvåning och förskräckelse fick se den våldsamma och hemska och 4 timmar långa föreställningen.
Här visades  alla linoleumsnitten i original och fyra av dessa har förstorats och tryckts på tyg, foton från föreställningen och med modern datateknik projicerades  alla scenbilderna i ett bildspel.

En praktfull Amorinabok utgavs  på Almlöfs förlag, illustrerad med linoleumsnitten och med Alf Sjöbergs scenanvisningar. Vernissagedagen signerade Sven boken.